Att vara vänlig en plikt för SL
Följande har faktiskt hänt.
- Den här stämpeln har gått ut.
- Ja, för fem minuter sedan. Pendeln var försenad och dessutom stämplade han i förra luckan fel tid.
- Du får stämpla en till om du vill åka med.
Hon skulle kunna ha sagt att hon begår tjänstefel om hon släpper förbi mig in mig i bussen, men det är en replik hämtat från en annan morgon, på en annan buss. Det här inlägget handlar heller inte heller om systemfel i SL biljettregler, som alltid annars. Det var sättet hon såg på mig som förstörde resten av dagen. Hon tittade inte bort, var inte skamsen för att hennes professionalism hindrade henne från att visa medmänsklighet. Hon tittade rakt på mig för att hon gladdes den olycka hon orsakade, vilket i sig var mer kränkande än själva handlingen.
Det här hände för länge sedan. Det som föranleder mig att skriva om det nu är två saker, Fredrik Lindströms program om Sverige och svenskheten samt följande:
- Medan vi står stilla här kan jag passa på att önska alla passagerare en trevlig kväll och en trevlig helg.
Detta har också hänt. Två gånger senaste veckan på gröna linjens tunnelbana i Stockholm.
När busschauffören mer eller mindre tvångsstämplade min biljettremsa rös jag och fick väldigt osvenskt ur mig:
- Du hatar mig, eller hur?
Det hände också på riktigt. Resten av bussresan och faktiskt hela kvällen funderade på vad som egentligen hade hänt, vad som var rätt och förståndigt. Hon hatade naturligtvis inte mig specifikt, utan alla sina passagerare lika mycket. Kanske hatade hon sitt jobb och sitt liv också. Den jävligheten har man stött på förut hos väldigt många busschaufförer, bara hos henne mer utarbetat. Men det är klart att det är inte roligt att vara busschaufför i rusningstrafik och utsättas för 5000 morgontrötta stockholmare varje dag. Det suger väl musten ur de flesta och säkert kan det vara skönt att bestraffa sådär var hundrade som vill förmörka hennes dag.
Jag önskar dock att jag tagit diskussionen med henne, gjort henne till exempel och drivit följande poäng. Det är hennes plikt att bemöta sina passagerare med vänlighet. Det är ett påstående som skjuter en del ansvar ifrån mig. Men jag menar det är hennes plikt därför att hon har möjligheten. Det ingår inte i hennes arbetsbeskrivning att hälsa godmorgon på alla sura miner hon ser passera. Men om hon gör det kan hon förändra hela staden.
Jag menar att det är precis för att hon har möjlighet att skänka ett leende till så många människor att det är hennes mänskliga plikt att göra det. Det räcker med att bara le lite vänligt. Vi Stockholmare är ju så ovana vid sånt att vi smälter av mycket små gester när allt kommer omkring.
Jag hypotiserar att glädje är något som sprids genom en grupp människor som gäspningar, som en sjukdom. Man får ett leende av en bilist som släpper förbi mig på övergångsstället, jag blir glad, ler mot någon på andra perrongen, som i sin tur ler trevligt åt mamman som sitter mitt emot henne på tåget. Det här är något som ligger mig nära för jag arbetar nämligen som epidemiolog på Smittskyddsinstitutet. Då kan jag bidra med följande erfarenhet från mitt gebit. Om glädje i morgonrusningen sprids som en sjukdom så räcker det inte att jag ler åt min nästa för att alla Stockholmare bryta ut i en unison änglakör. För att starta en epidemi krävs dels att var och en kan sprida vidare sjukdomen till åtminstone två till, i genomsnitt i varje fall, och dels ett par gynnsamma sammanträffande alldeles i början för att få igång kedjereaktionen.
Ett bra sätt att tjuvkoppla det hela är annars om det finns vad man kallar en hubb, eller en "superspreader", någon som har oproportionellt många kontakter och således utgör ett epicentrum för ett utbrott. Ensam kan en hubb starta ett SARS utbrott i Hongkong. En superspreader kan få Diesel att bli ett jeansmärke att räkna med.
En busschaufför kan få en stad att le. Och därför ska hon banne mig försöka göra det också.
Min vän på gröna linjen har förstått insett allt det här men har framförallt upptäckt hur mycket hon får tillbaka. När kanske en tusendel av alla hon smittar kommer fram och hälsar strax innan hon ska till att stänga dörrarna. Tyvärr sätter jag mig alltid längst bak i tåget. Det här är min hälsning. Så att hon behöver nog ingen större motivation för att vara vänlig, åtminstone inte från en epidemiolog. Hon tycker säkert att hon har världens bästa jobb.
Andra bloggar om: Andra bloggar om: SL, Stockholmare, Tunnelbana, Busschaufför, Epdemiologi
- Den här stämpeln har gått ut.
- Ja, för fem minuter sedan. Pendeln var försenad och dessutom stämplade han i förra luckan fel tid.
- Du får stämpla en till om du vill åka med.
Hon skulle kunna ha sagt att hon begår tjänstefel om hon släpper förbi mig in mig i bussen, men det är en replik hämtat från en annan morgon, på en annan buss. Det här inlägget handlar heller inte heller om systemfel i SL biljettregler, som alltid annars. Det var sättet hon såg på mig som förstörde resten av dagen. Hon tittade inte bort, var inte skamsen för att hennes professionalism hindrade henne från att visa medmänsklighet. Hon tittade rakt på mig för att hon gladdes den olycka hon orsakade, vilket i sig var mer kränkande än själva handlingen.
Det här hände för länge sedan. Det som föranleder mig att skriva om det nu är två saker, Fredrik Lindströms program om Sverige och svenskheten samt följande:
- Medan vi står stilla här kan jag passa på att önska alla passagerare en trevlig kväll och en trevlig helg.
Detta har också hänt. Två gånger senaste veckan på gröna linjens tunnelbana i Stockholm.
När busschauffören mer eller mindre tvångsstämplade min biljettremsa rös jag och fick väldigt osvenskt ur mig:
- Du hatar mig, eller hur?
Det hände också på riktigt. Resten av bussresan och faktiskt hela kvällen funderade på vad som egentligen hade hänt, vad som var rätt och förståndigt. Hon hatade naturligtvis inte mig specifikt, utan alla sina passagerare lika mycket. Kanske hatade hon sitt jobb och sitt liv också. Den jävligheten har man stött på förut hos väldigt många busschaufförer, bara hos henne mer utarbetat. Men det är klart att det är inte roligt att vara busschaufför i rusningstrafik och utsättas för 5000 morgontrötta stockholmare varje dag. Det suger väl musten ur de flesta och säkert kan det vara skönt att bestraffa sådär var hundrade som vill förmörka hennes dag.
Jag önskar dock att jag tagit diskussionen med henne, gjort henne till exempel och drivit följande poäng. Det är hennes plikt att bemöta sina passagerare med vänlighet. Det är ett påstående som skjuter en del ansvar ifrån mig. Men jag menar det är hennes plikt därför att hon har möjligheten. Det ingår inte i hennes arbetsbeskrivning att hälsa godmorgon på alla sura miner hon ser passera. Men om hon gör det kan hon förändra hela staden.
Jag menar att det är precis för att hon har möjlighet att skänka ett leende till så många människor att det är hennes mänskliga plikt att göra det. Det räcker med att bara le lite vänligt. Vi Stockholmare är ju så ovana vid sånt att vi smälter av mycket små gester när allt kommer omkring.
Jag hypotiserar att glädje är något som sprids genom en grupp människor som gäspningar, som en sjukdom. Man får ett leende av en bilist som släpper förbi mig på övergångsstället, jag blir glad, ler mot någon på andra perrongen, som i sin tur ler trevligt åt mamman som sitter mitt emot henne på tåget. Det här är något som ligger mig nära för jag arbetar nämligen som epidemiolog på Smittskyddsinstitutet. Då kan jag bidra med följande erfarenhet från mitt gebit. Om glädje i morgonrusningen sprids som en sjukdom så räcker det inte att jag ler åt min nästa för att alla Stockholmare bryta ut i en unison änglakör. För att starta en epidemi krävs dels att var och en kan sprida vidare sjukdomen till åtminstone två till, i genomsnitt i varje fall, och dels ett par gynnsamma sammanträffande alldeles i början för att få igång kedjereaktionen.
Ett bra sätt att tjuvkoppla det hela är annars om det finns vad man kallar en hubb, eller en "superspreader", någon som har oproportionellt många kontakter och således utgör ett epicentrum för ett utbrott. Ensam kan en hubb starta ett SARS utbrott i Hongkong. En superspreader kan få Diesel att bli ett jeansmärke att räkna med.
En busschaufför kan få en stad att le. Och därför ska hon banne mig försöka göra det också.
Min vän på gröna linjen har förstått insett allt det här men har framförallt upptäckt hur mycket hon får tillbaka. När kanske en tusendel av alla hon smittar kommer fram och hälsar strax innan hon ska till att stänga dörrarna. Tyvärr sätter jag mig alltid längst bak i tåget. Det här är min hälsning. Så att hon behöver nog ingen större motivation för att vara vänlig, åtminstone inte från en epidemiolog. Hon tycker säkert att hon har världens bästa jobb.
Andra bloggar om: Andra bloggar om: SL, Stockholmare, Tunnelbana, Busschaufför, Epdemiologi
Kommentarer
Postat av: Mårten Pettersson
Jätteintressant inlägg (som jag inser är lite gammalt, men jag kommenterar det ändå).
Som nybliven busschaufför som älskar att köra buss försöker jag le och hälsa på alla som kommer ombord och ibland ser jag inte vad det får för konsekvens direkt. Jag bemöter andra som jag själv vill bli bemött.
Jag åkte med en chaufför som hälsade på resenärerna och tyckte mig märka att det blev en bättre stämning i bussen. Så lite ansträngning och det blir ett bättre arbetsklimat. Skönt att höra att även passagerarna uppskattar det.
Du fick mig att inse att min lilla välkomsthälsning kan bidra till att få en stad att le...
Postat av: Martin
Det är verkligen glädjande att höra dig berätta detta! Fortsätt le! För mig fungerar det garanterat!
Trackback