Svårt att få till det

Privata vinstdrivande företag inom vårdsektorn är en stor matbit att svälja för många. Det är en åsikt som jag respekterar eftersom den ofta uttrycks av solidariska människor som älskar att betala skatt och har svårt att uppfatta hur ekonomi kan vara tillräcklig motivation att ge kvalitativ vård. Personer som går med vinst är ofta inget annat än girigbukar, vilket de allt som oftast har rätt i.


Utmaningen för vänsterpressen att vederlägga påståendet att företeelsen skulle vara något bra för Sverige är alltså kanske inte så angelägen. Icke desto mindre är det en utmaning eftersom det verkar vara ruskigt svårt att visa på privata vårdgivare som misslyckas i att ge kvalitetsvård och lättare att hitta fall där kvaliteten höjts.


För tillräckligt många är vinsten i sig en tillräcklig synd. Då räcker inget försvar och vi kan i Mitt i Södermalm från den 23 januari finna hur otillräckliga alla motargument är - eftersom de trycks. Maria beroende centrum på Södermalm drivs i privat regi sedan 2003. Avtalet löper ut i mars och nu ansätts dom hårt av reportern Anna Rönngren. Vinsten 2005 var 25 miljoner.


- Det viktiga är att de bedriver vård av god kvalitet och att ersättningsnivåerna är rimliga, säger Anita Cronholm på landestinget.


Av tonen på frågorna och av orddroppings som "fickor", "pumpar" och "miljonbelopp" inses att förutsättningarna är dåliga för att förespråkare ska få komma till tals. Skapa en positivt laddad mening av dessa tre ord, den som vill. Men när jag läst klart artikeln har iaf jag inte hittat något anstötande. Tvärtom. De som intervjuas ger övertygande svar, och tillåts bekräfta den uppfattning som propageras av förespråkarna och som kanske även en välvillig högerväljare drar öronen åt sig för.


- Jag ser inget problem att de lyckas sänka sina kostnader. Det behövs ett visst överskott för att kunna göra satsningar i en verksamhet.


- Vad är en rimlig vinst?


- En avkastning på kapital som är mellan 6 och 10 %.


Detta från folkpartistisk landstingspolitiker. Högst kontroversiellt alltså.


- Vad hade hänt med pengarna om verksamheten hade drivits av landstinget istället? Skulle de ha gått till vård?


Frågan ställs åter till Anita Cronholm. Anna Rönngren har gjort det tydligt, förmodligen helt omedvetet, att det mesta av vinsten har återinvesterats. Utdelningen uppgår till 7 miljoner.


Anita Cronholm svarar:


- Jag är inte säker på att vi hade fått 39 miljoner i vinst i en landstingsdriven verksamhet.


Eftersom dessa citat trycks ocensurerat i de mest antagonistiska omgivningar drar jag uppgivet slutsatsen att inga argument är tillräckliga i den här debatten.


Vilka är det då som tillskansat sig dessa miljoner och skott sig på de 6000 vårdtagarnas olycka? Personalen själva, 110 st. Värsta sortens klassförädare!


Andra bloggar om: , , ,

Att vara vänlig en plikt för SL

Följande har faktiskt hänt.

- Den här stämpeln har gått ut.
- Ja, för fem minuter sedan. Pendeln var försenad och dessutom stämplade han i förra luckan fel tid.
- Du får stämpla en till om du vill åka med. 

Hon skulle kunna ha sagt att hon begår tjänstefel om hon släpper förbi mig in mig i bussen, men det är en replik hämtat från en annan morgon, på en annan buss. Det här inlägget handlar heller inte heller om systemfel i SL biljettregler, som alltid annars. Det var sättet hon såg på mig som förstörde resten av dagen. Hon tittade inte bort, var inte skamsen för att hennes professionalism hindrade henne från att visa medmänsklighet. Hon tittade rakt på mig för att hon gladdes den olycka hon orsakade, vilket i sig var mer kränkande än själva handlingen.  

Det här hände för länge sedan. Det som föranleder mig att skriva om det nu är två saker, Fredrik Lindströms program om Sverige och svenskheten samt följande: 

- Medan vi står stilla här kan jag passa på att önska alla passagerare en trevlig kväll och en trevlig helg. 

Detta har också hänt. Två gånger senaste veckan på gröna linjens tunnelbana i Stockholm. 

När busschauffören mer eller mindre tvångsstämplade min biljettremsa rös jag och fick väldigt osvenskt ur mig: 

- Du hatar mig, eller hur?  

Det hände också på riktigt. Resten av bussresan och faktiskt hela kvällen funderade på vad som egentligen hade hänt, vad som var rätt och förståndigt. Hon hatade naturligtvis inte mig specifikt, utan alla sina passagerare lika mycket. Kanske hatade hon sitt jobb och sitt liv också. Den jävligheten har man stött på förut hos väldigt många busschaufförer, bara hos henne mer utarbetat. Men det är klart att det är inte roligt att vara busschaufför i rusningstrafik och utsättas för 5000 morgontrötta stockholmare varje dag. Det suger väl musten ur de flesta och säkert kan det vara skönt att bestraffa sådär var hundrade som vill förmörka hennes dag. 

Jag önskar dock att jag tagit diskussionen med henne, gjort henne till exempel och drivit följande poäng. Det är hennes plikt att bemöta sina passagerare med vänlighet. Det är ett påstående som skjuter en del ansvar ifrån mig. Men jag menar det är hennes plikt därför att hon har möjligheten. Det ingår inte i hennes arbetsbeskrivning att hälsa godmorgon på alla sura miner hon ser passera. Men om hon gör det kan hon förändra hela staden.

Jag menar att det är precis för att hon har möjlighet att skänka ett leende till så många människor att det är hennes mänskliga plikt att göra det. Det räcker med att bara le lite vänligt. Vi Stockholmare är ju så ovana vid sånt att vi smälter av mycket små gester när allt kommer omkring. 

Jag hypotiserar att glädje är något som sprids genom en grupp människor som gäspningar, som en sjukdom. Man får ett leende av en bilist som släpper förbi mig på övergångsstället, jag blir glad, ler mot någon på andra perrongen, som i sin tur ler trevligt åt mamman som sitter mitt emot henne på tåget. Det här är något som ligger mig nära för jag arbetar nämligen som epidemiolog på Smittskyddsinstitutet. Då kan jag bidra med följande erfarenhet från mitt gebit. Om glädje i morgonrusningen sprids som en sjukdom så räcker det inte att jag ler åt min nästa för att alla Stockholmare bryta ut i en unison änglakör. För att starta en epidemi krävs dels att var och en kan sprida vidare sjukdomen till åtminstone två till, i genomsnitt i varje fall, och dels ett par gynnsamma sammanträffande alldeles i början för att få igång kedjereaktionen.

Ett bra sätt att tjuvkoppla det hela är annars om det finns vad man kallar en hubb, eller en "superspreader", någon som har oproportionellt många kontakter och således utgör ett epicentrum för ett utbrott. Ensam kan en hubb starta ett SARS utbrott i Hongkong. En superspreader kan få Diesel att bli ett jeansmärke att räkna med.  

En busschaufför kan få en stad att le. Och därför ska hon banne mig försöka göra det också. 

Min vän på gröna linjen har förstått insett allt det här men har framförallt upptäckt hur mycket hon får tillbaka. När kanske en tusendel av alla hon smittar kommer fram och hälsar strax innan hon ska till att stänga dörrarna. Tyvärr sätter jag mig alltid längst bak i tåget. Det här är min hälsning. Så att hon behöver nog ingen större motivation för att vara vänlig, åtminstone inte från en epidemiolog. Hon tycker säkert att hon har världens bästa jobb.

Andra bloggar om: Andra bloggar om: , , , ,

När blandningen skiktar sig

Kristina Alvendal, (m) skriver på Brännpunkti dagens SvD om bostadpolitik i ytterstaden. Tydligen är det så att rätt många vill omvandla sitt boende och köpa ut sina lägenheter. Glädjande tycker Alvendal och eftersom hon är bostads- och integrationsborgarråd får man anta att hon menar ur både bostads- och integrationsperspektiv.

Teres Linbgerg (s), vice ordförande på Svenska Bostäder ger svar direkt. Mest skriver hon om bostadsrätter i innerstaden kryddat med felsyftningar och den enda vägens retorik av typen, regeringen har tagit bort investeringsstödet så då kan det ju rimligen inte bli några nya hyresrätter. Fru Alvendal behöver nog inte ge fru Lindbergs svar ett svar eftersom fru Lindbergs svar på fru Alvendal inte var ett, just det, svar. Möjligtvis kan man säga att hon anknyter till ämnet.

Jag måste nog ändå tolka Teres Lindbergs osammanhängande argumentering med att hon tycker det är en dålig idé att utöka valfriheten i ytterstaden. Detta för att segregationen kommer öka. Nämligen. Jag vet inte, men om det nu är så enkelt att rika bor i bostadsrätter och fattiga i hyresrätter, skulle inte det vara bra för integrationen med lite bostadsrätter i ytterstaden? Jag kollade nämligen nämnda bostadsbilagan och kunde inte hitta särskilt många annonserade bostadsrätter i Rinkeby. Det verkar ju dessutom så att man  sämsta fall tjänar 400 kr i månaden om man köper sin längenhet och det lär ju hjälpa integrationen lite grann på traven med dom som redan bor där.

Kanske tolkar jag henne fel, för hon skriver ju också att s vill medverka till en blandning av hyresrätter och bostadsräter för det "motverkar uppdelningen av fattiga och rika..." Och mycket riktigt skriver hon också att, "Valfriheten att köpa bostadsrätt för dom som har råd finns redan idag." Jag antar att hon syftar på att någon valfrihet inte finns för dom som inte har råd. Så bra, då verkar ju alla vara överens. 10000 av 12000 lägenheter som ombildades mellan 99 och 04 låg i innerstaden, så det är bara att sätta igång med ytterstaden också. Det verkar ju som om Alvendal har lösningen på en hel del av de problem som Lindberg beskriver, tex att 90 % av intresseanmälningarna som har inkommit för att ombilda är för fastigheter i innerstaden, trots att det är så många i ytterstaden som också vill ombilda.

Jag reagerar ändå på Lindbergs avslutning. "Valfrihet på Stockholms bostadsmarknad måste vara att se till att 183 000 människor som står i bostadskön inte gör det förgäves." Jag vet hur Lindberg tänker. Det finns inga där som vill eller kan tänka sig att bo i bostadsrätt. Definitivt ingen bor i bostadsrätt nu. Det finns inga där som har råd att bo i bostadsrätt eller nånsin kommer ha det. Alla vill bo i innerstaden.

Ingen med den statiska synen kommer bidra till att lösa segregationsproblemen.

183 000 är ett problem för Lindberg. Och det är sant. Där döljer sig många problemfyllda vardagar som skulle underlättas av bättre tillgång till hyresrätt eller bostadsrätter. Men jag ser något som inte Lindberg ser. 183 000 vill flytta till eller bo kvar i Stockholm! Den bägaren är halvfull.

Andra bloggar om: , , ,

Kritiker brister i kunskap om aktieoptioner

"Det handlar inte om bristande kunskap, utan det handlar om bristande omdöme." säger Olle Svenning till aktuellt.


Urban Ahlin utryckte det också bra när han i SvD härom dagen inledde med att medge att han saknade kunskap om optionsäffaren. Av vad som sedan följde gjordes det tydligt att okunskapen gällde optioner i allmänhet och innefattade majoriteten av journalist- och politikerkåren.

Jag vill mena att det i allra högsta grad handlar om "bristande kunskap".

Jag blir mycket frustrerad av att följa debatten och att se på när Jarl Alfredius och Carl Bildt talar om varandra. Nyckelordet är "avstått". Jarl Alfredius tolkar det som att avstå från ersättningen; Carl Bildt som att avstå från att lösa ut optionerna. Frågan är naturligtvis mycket viktig men när kunskap saknas ställs fel frågor, fel svar ges och ingen kommer närmare sanningen.


Förvirringen blir som störst när bolaget tillfrågas själv och ger ett svar som bekräftar både tes och antites. Jag minns också drevet vid valet. Det var ett stort tryck på Carl att så snabbt som möjligt lösa ut optionerna för att komma ur jävsituationen, hans eget personliga ekonmiska intresse i att Gazprom fortsatta utvekling. Så skedde vid utlösensdatumet.


Hade han kunnat avstå?


Bildts svar blir, nej, för det var ett helvetes liv om att jag skulle lösa ut dom så snabbt det bara gick.

På den alternativa tolkningen, att avstå från optionerna, blir svaret självklart: Nej, han hade ju redan fått dem. Den verkligt vettiga frågan som inte ännu ställts, och som Bildt kanske inte vill ha heller, är, kunde han ge optionerna tillbaka?


Tidpunkterna är alltså också en nyckel till förståelse för dilemmat. Carl Bildt är i detta läge inte längre jävig. Från att ha fått uppdraget som utrikesminister har han gjort sig av med alla ekonomiska band till Vostok Nafta och Gazprom. Optionerna, dem fick han under sin tid som styrelseledamot (eller eventuellt vid sin avgång, det har inte framgått). Ett eventuell mutåtal måste rimligen utgå ifrån att han fått ersättning under sin tid som utrikesminister vilket alltså inte skett.


Vad sa då egentligen talesmannen på Vostok Nafta, Rober Eriksson? Påståendet löd, "Bildt hade utan problem kunnat avstå från att lösa ut opionerna när dess föll ut."  Bekräftas med ett ja. Om han var tvugen att lösa in optionerna? Nej, självklart inte, ur Vostok Naftas synvinkel. Det behöver ingen. Optioner ger rätt att köpa aktier men inget tvång och det behöver man inte fråga Robert Eriksson om. Det kan vilken aktieintresserad tonåring som helst svara på.


De som anser annorlunda är är vi, det svenska folket och journalisterna, vår höjda röst. Vi vill och ville inte att Carl Bildt skulle ha kvar optionerna. Alltså var han tvungen att lösa in dem. Det fanns ingen annan utväg. Och det är, vill jag minnas, precis vad han sa.

K.G. Hammar i aktuellt för knappt en timme sedan, "Han gav intrycket att han inte hade något annat val än att lösa in dom här optionerna." Minsann.


Nu vill jag veta hur det verkligen ligger till med det här och då vill jag att journalisterna ställer rätt frågor, att Carl Bildt förstår frågorna rätt och att dessa tolkas rätt. För det behövs lite mer sakkunskap.

Börja på
http://www.aktiespararna.se/lar-dig-mer/.

Andra bloggar om:


Helan går

Hej!

Angående er vägtavla på Solnavägen med manande budskapet "Helan går.":

Har ni glömt bort vad halvan brukar göra?

mvh
Martin

Helan går

Svar från SL

Svar från SL Kundtjänst
Hej!

Tack för ditt e-postmeddelande.

Realtidsinformationen för blå bussarna fungerar genom ett GPS-system som håller reda på var bussarna befinner sig. Enkelt uttryckt fungerar det som så att en signal skickas ut från en satellit till en mottagare på bussen. Från bussens dator skickas sedan en signal till en centraldator. Utifrån bussens position beräknar datorn körtiden för bussen fram till nästa hållplats, och skickar därefter denna information till hållplatsen så att tiden syns på hållplatsens display. Detta sker var 30:e sekund.

Tiden som visas på hållplatsen är således ingen absolut tid, utan den beräknade körtiden. Om bussen blir stående mellan hållplatserna, t.ex.  lång väntetid vid ett trafikljus, kan det således inträffa att det verkar som om nedräkningen av tiden har stannat tills bussen kör igen och kommer närmare hållplatsen.

(Om displayen på hållplatsen visar X har systemet stängts av, t.ex. vid tillfälliga linjeomläggningar, om streck visas når ingen signal fram till hållplatsens mottagare, alternativt har signalen drabbats av någon slags störning så att den inte kan läsas av korrekt.)

Dina synpunkter har jag rapporterat till våra ansvariga för kännedom.



Tack för ditt svar. Vad betyder det när displayen är svart?


Hej!

Tack för ditt svar.

När ingen siffra visas i rutan så har bussen just kommit in till hållplatsen, eller systemet "tror" att den ska ha kommit fram till hållplatsen.

Om du önskar lämna ytterligare upplysningar i detta ärende som har nummer 164921, vänligen använd nedanstående länk.


Vänliga hälsningar

Marielle
SL Kundtjänst AB



Jag tror ibland att systemet har för vidlyftig fantasi...