Tankesmedjan Camitz

Privata vinstdrivande företag inom vårdsektorn är en stor matbit att svälja för många. Det är en åsikt som jag respekterar eftersom den ofta uttrycks av solidariska människor som älskar att betala skatt och har svårt att uppfatta hur ekonomi kan vara tillräcklig motivation att ge kvalitativ vård. Personer som går med vinst är ofta inget annat än girigbukar, vilket de allt som oftast har rätt i.

Utmaningen för vänsterpressen att vederlägga påståendet att företeelsen skulle vara något bra för Sverige är alltså kanske inte så angelägen. Icke desto mindre är det en utmaning eftersom det verkar vara ruskigt svårt att visa på privata vårdgivare som misslyckas i att ge kvalitetsvård och lättare att hitta fall där kvaliteten höjts.

För tillräckligt många är vinsten i sig en tillräcklig synd. Då räcker inget försvar och vi kan i Mitt i Södermalm från den 23 januari finna hur otillräckliga alla motargument är - eftersom de trycks. Maria beroende centrum på Södermalm drivs i privat regi sedan 2003. Avtalet löper ut i mars och nu ansätts dom hårt av reportern Anna Rönngren. Vinsten 2005 var 25 miljoner.

- Det viktiga är att de bedriver vård av god kvalitet och att ersättningsnivåerna är rimliga, säger Anita Cronholm på landestinget.

Av tonen på frågorna och av orddroppings som "fickor", "pumpar" och "miljonbelopp" inses att förutsättningarna är dåliga för att förespråkare ska få komma till tals. Skapa en positivt laddad mening av dessa tre ord, den som vill. Men när jag läst klart artikeln har iaf jag inte hittat något anstötande. Tvärtom. De som intervjuas ger övertygande svar, och tillåts bekräfta den uppfattning som propageras av förespråkarna och som kanske även en välvillig högerväljare drar öronen åt sig för.

- Jag ser inget problem att de lyckas sänka sina kostnader. Det behövs ett visst överskott för att kunna göra satsningar i en verksamhet.

- Vad är en rimlig vinst?

- En avkastning på kapital som är mellan 6 och 10 %.

Detta från folkpartistisk landstingspolitiker. Högst kontroversiellt alltså.

- Vad hade hänt med pengarna om verksamheten hade drivits av landstinget istället? Skulle de ha gått till vård?

Frågan ställs åter till Anita Cronholm. Anna Rönngren har gjort det tydligt, förmodligen helt omedvetet, att det mesta av vinsten har återinvesterats. Utdelningen uppgår till 7 miljoner.

Anita Cronholm svarar:

- Jag är inte säker på att vi hade fått 39 miljoner i vinst i en landstingsdriven verksamhet.

Eftersom dessa citat trycks ocensurerat i de mest antagonistiska omgivningar drar jag uppgivet slutsatsen att inga argument är tillräckliga i den här debatten.

Vilka är det då som tillskansat sig dessa miljoner och skott sig på de 6000 vårdtagarnas olycka? Personalen själva, 110 st. Värsta sortens klassförädare!

"Det handlar inte om bristande kunskap, utan det handlar om bristande omdöme." säger Olle Svenning till aktuellt.

Urban Ahlin utryckte det också bra när han i SvD härom dagen inledde med att medge att han saknade kunskap om optionsäffaren. Av vad som sedan följde gjordes det tydligt att okunskapen gällde optioner i allmänhet och innefattade majoriteten av journalist- och politikerkåren.

Jag vill mena att det i allra högsta grad handlar om "bristande kunskap".

Jag blir mycket frustrerad av att följa debatten och att se på när Jarl Alfredius och Carl Bildt talar om varandra. Nyckelordet är "avstått". Jarl Alfredius tolkar det som att avstå från ersättningen; Carl Bildt som att avstå från att lösa ut optionerna. Frågan är naturligtvis mycket viktig men när kunskap saknas ställs fel frågor, fel svar ges och ingen kommer närmare sanningen.

Förvirringen blir som störst när bolaget tillfrågas själv och ger ett svar som bekräftar både tes och antites. Jag minns också drevet vid valet. Det var ett stort tryck på Carl att så snabbt som möjligt lösa ut optionerna för att komma ur jävsituationen, hans eget personliga ekonmiska intresse i att Gazprom fortsatta utvekling. Så skedde vid utlösensdatumet.

Hade han kunnat avstå?

Bildts svar blir, nej, för det var ett helvetes liv om att jag skulle lösa ut dom så snabbt det bara gick.

På den alternativa tolkningen, att avstå från optionerna, blir svaret självklart: Nej, han hade ju redan fått dem. Den verkligt vettiga frågan som inte ännu ställts, och som Bildt kanske inte vill ha heller, är, kunde han ge optionerna tillbaka?

Tidpunkterna är alltså också en nyckel till förståelse för dilemmat. Carl Bildt är i detta läge inte längre jävig. Från att ha fått uppdraget som utrikesminister har han gjort sig av med alla ekonomiska band till Vostok Nafta och Gazprom. Optionerna, dem fick han under sin tid som styrelseledamot (eller eventuellt vid sin avgång, det har inte framgått). Ett eventuell mutåtal måste rimligen utgå ifrån att han fått ersättning under sin tid som utrikesminister vilket alltså inte skett.

Vad sa då egentligen talesmannen på Vostok Nafta, Rober Eriksson? Påståendet löd, "Bildt hade utan problem kunnat avstå från att lösa ut opionerna när dess föll ut."  Bekräftas med ett ja. Om han var tvugen att lösa in optionerna? Nej, självklart inte, ur Vostok Naftas synvinkel. Det behöver ingen. Optioner ger rätt att köpa aktier men inget tvång och det behöver man inte fråga Robert Eriksson om. Det kan vilken aktieintresserad tonåring som helst svara på.

De som anser annorlunda är är vi, det svenska folket och journalisterna, vår höjda röst. Vi vill och ville inte att Carl Bildt skulle ha kvar optionerna. Alltså var han tvungen att lösa in dem. Det fanns ingen annan utväg. Och det är, vill jag minnas, precis vad han sa.

K.G. Hammar i aktuellt för knappt en timme sedan, "Han gav intrycket att han inte hade något annat val än att lösa in dom här optionerna." Minsann.